För en medeltida riddare var tornerspelen en av de viktigaste sysselsättningarna. Här möttes man i olika kraftprov och visade upp sina ridderliga dygder som styrka och tapperhet, men även barmhärtighet. Till en början var torneringarna i princip rena militärövningar. Syftet var förstås att öva upp sig inför framtida fältslag varför stora skaror av riddare träffades och brakade ihop i våldsamma bataljer, vilket kallades mêlée. Ofta stred man i 2 olika lag där målet var att ta så många fångar som möjligt. I anslutning till stridsfältet fanns ofta en plats där skadade eller tillfångatagna riddare fick vänta tills stridigheterna upphört.
Även fast stridigheterna var menade som övning i stridsskicklighet urartade de till riktiga strider med många dödsfall. Exempel på torneringar där så många som 80 riddare dog finns bevarade i skrift. Detta ledde så småningom till att torneringarna övergick från att vara mer stridsinriktade till att från 1400-talets början mer och mer bli organiserade tornerspel med klara regler för vad man fick och inte fick göra. Gjorde detta att ingen riddare dog? Nej, men dödstalen sjönk i varje fall…
Förmögna riddare hade ofta mycket folk och prylar med sig till en tornering. Tält restes, ofta i närområdet, där riddarna åt och sov. Några av de deltagande riddarna var ofta vad man skulle kunna benämna som kringresande. De hade så klart mycket mindre utrustning med sig och kom många gånger från andra länder. De kom för ära och pengar. Och pengar fanns att hämta för den orädde. Inte sällan kunde höga summor utkrävas av familjerna till tillfångatagna riddare för att dessa skulle släppas. Just att kunna ta besegrade motståndare tillfånga och kräva höga lösensummor av deras familjer hade stor dragningskraft på riddare från familjer med mindre förmögenheter. Det kanske mest kända exemplet på en sådan riddare är engelsmannen William Marshel som fast att han var född i en relativt fattig adelsfamilj slutade som regent i väntan på att den dåvarande minderårige kungen skulle bli myndig.
Ofta låg tornerspelsplatsen bredvid en borg eller möjligen en stad och bestod vanligen av ett platt gräsbeklätt fält. På var sin sida av tornerplanen byggdes läktare där de mest förnäma besökarna satt i bekväma stolar. Bredvid dessa hade vanliga människor ståplats bakom plank.
Men att puckla på varandra för pengar och berömmelse gick dock inte hand i hand med de ridderliga dygderna. Just av den anledningen valde riddarna nästan alltid att strida för någon annan. Ofta en adelsdam, vilket det fanns det gott om i åskådarskaran. Riddaren bar sedan under själva spelet damens färger i form av ett tygstycke som knöts runt armen eller lansen. När tornerspelet var över och en ensam riddare stod som segrare fick denne ofta utse ”spelens drottning” genom att överlämna en krona med hjälp av sin lans. Damen i fråga skulle vara en adelsdam ur åskådarskaran som fick representera skönhet, kärlek samt dygd.
Riddarnas färger och symboler var särskilt viktiga vid tornerspelen för att åskådarna skulle kunna hålla reda på vem som var vem. I takt med århundradena utvecklades ett komplett heraldiskt system med tydliga regler.
För det mesta stred riddarna två och två åt gången. Vanligen red man först så kallade duster, dvs. man mot man med lans. Starterna skedde med hjälp av trumpetblåsare som gav trumpetstötar som startsignal. Med lansen i ett fast grepp i armhålan red riddarna i hög fart mot varandra i ett försök att stöta motståndaren ur sadeln. Under 1000-talet användes ofta skarpslipade spetsar, men allt eftersom de regelrätta striderna mer och mer övergick till ordnade tornerspel började trubbiga ändar att användas. Smällarna tog med enorm kraft oavsett, vilket ofta innebar att lansarna bröts av. Varje riddare hade normalt tre lansar till förfogande för varje dust. Vid oavgjort, vanligen om båda riddarna satt kvar i sadeln, satt man av hästarna för att fortsätta striden med svärd och sköld.
I takt med att individuella prestationer tappade i betydelse på slagfälten övergick de traditionella tornerspelen allt mer till idrottsliga tävlingar och uppvisningar, så kallade riddarspel. Men då ska man komma ihåg att idrott och strid (krig) alltid haft en nära koppling genom historien. Vapenhantering och ryttarskicklighet var dock fortfarande viktiga delar av spelen.
När medeltiden övergick till renässansen i början av 1500-talet hade de klassiska tornerspelen helt tappat sin militära betydelse och istället slutgiltigt antagit formen av ren underhållning.
Dagens tornerspel är ofta en mix av olika inriktningar från lite olika tidsepoker. Vanligen genomförs olika moment på den så kallade rännarbanan eller prövas riddarna i något man kallar för ”skill at arms”.